Redan när jag fick min diagnos och fick Pergotime utskrivet, tyckte läkaren att jag skulle kontrollera passagen i äggledarna. Men jag blev gravid så snabbt att jag inte hann göra den. Min läkare, som var fantastiskt duktig, slutade tyvärr och min nya läkare tyckte inte att jag behövde göra undersökningen. Han resonerade som så att jag hade blivit gravid - alltså hade jag passage. I och för sig så hade ju graviditeten hamnat fel, men jag var lättad över att inte behöva göra undersökningen för jag tyckte den verkade obehaglig, så jag tjatade inte. Några månader senare var jag frustrerad över att jag inte blev gravid, att tiden bara gick. Jag undrade hur länge jag skulle äta Pergotime och vad som skulle hända sen. En läkare på kvinnokliniken sa att jag borde göra undersökningen - det var ju inte alls säkert att jag hade passage i äggledarna. Detta var jobbigt att höra eftersom jag hade fått motsatt besked av en annan läkare och jag visste inte riktigt vart jag skulle vända mig och vem jag skulle lita på. Jag fick en tid hos läkaren som hade sagt fel till mig i juni, men jag hann bli gravid innan dess.
Efter missfallet ringde jag på nytt och fick en remiss för att kontrollera passagen i äggledarna. Samtidigt skulle min nya läkare (ytterligare någon jag ännu inte träffat) kolla min livmoder och äggstockarna, antagligen för att se om jag svarade på Pergotime. Livmodern och äggstockarna kollas med vaginalt ultraljud, och det hade jag gjort förut. Men den andra undersökningen var jag lite mer nervös över, med rätta skulle det visa sig. En liten slang stoppades in i livmodern och man sprutade in en vätska för att kunna se äggledarna. Detta var otroligt obehagligt. Det kändes som om jag skulle spy, och varje gång vätskan sprutades in fick jag smärtor som påminde om mensvärk. Jag blev lite chockad över att det var så jobbigt, och jag koncentrerade mig så mycket på att inte spy, så jag upptäckte inte att jag höll på att svimma. Som tur var fanns en barnmorska med för att hålla koll på mig. Hon sänkte ryggstödet på gynstolen så att jag skulle få lite mer blod till hjärnan. Jag kallsvettades och hoppades att det snart skulle vara över. Läkaren försökte visa mig äggledarna på ultraljudet, men jag tänkte bara: "jag skiter i vilket, ta bara ur den här slangen ur mig!"
Som tur var fick jag goda nyheter. Jag har passage i båda äggledarna, även om det är lite trängre på den sidan jag hade utomkvedshavandeskapet. Jag frågade om förträngningen var orsaken till att det hade gått snett, men läkaren trodde på det omvända: det var på grund av utomkvedshavandeskapet som äggledaren var lite böjd och lite trängre än den andra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar