Knyttet som hamnade fel

Redan efter andra omgången av Pergotime var jag gravid. Jag blev jätteglad, min man vågade inte hoppas riktigt. Det kändes som att nu var det vår tur, skönt att det kunde gå så här lätt! Men jag hade börjat blöda lite smått redan innan jag fick ett positivt graviditetstest, och testet var väldigt svagt positivt. Jag ägnade mycket tid åt att googla symptom på nätet och fick reda på att en blödning kunde innebära missfall, men det behövde inte betyda att något var galet. Med andra ord som graviditetssymptom - det var helt omöjligt att avgöra vartåt det bar hän.

Bara någon vecka senare började det blöda mer, men fortfarande mindre än en mensblödning. Jag började ändå tänka att det var kört, att jag inte skulle få behålla graviditeten. Det är svårt när man inte har varit gravid innan, eller fått ett missfall innan. Man vet ju inte hur det ska kännas. Jag var rädd för utomkvedshavandeskap, för jag kände till en tjej som hade dött av det. Även om dödsfall är väldigt ovanliga i Sverige, så var jag väldigt uppmärksam på om det gjorde ont, speciellt på ena sidan. Efter ett tag började jag känna en konstig, pulserande, svag smärta på ena sidan. Den strålade ner mot benet, men jag hade inte så superont som jag har hört att man ska ha. Jag ringde till sjukvårdsrådgivningen och kvinnokliniken och jag märkte att de tog mina symptom på allvar, men eftersom jag inte hade jätteont fick jag inte en tid förrän nästa dag.

Min man följde med mig till sjukhuset, och jag fick göra ett blodprov. Det visade att graviditeten inte var normal, och att jag antingen hade ett missfall eller ett utomkvedshavandeskap. Två läkare fick stå och stirra på ultraljudet och känna på min mage innan de konstaterade att det som var kvar av graviditeten inte satt i livmodern. Lilla knyttet hade inte fått en chans att överleva. Vid det här laget var jag chockad och hade svårt att ta in att jag inte bara hade förlorat mitt barn, utan att mitt tillstånd var potentiellt livshotande. Dessutom hade jag inte fått äta något på hela dagen eftersom jag eventuellt skulle bli tvungen att genomgå en operation för att åtgärda utomkvedshavandeskapet. Jag var darrig i benen och ringde efter min man som var på jobbet. Jag hade sagt till honom att det var okej att han åkte, för jag trodde ju "bara" hade ett missfall. Jag var helt oförberedd på vilka känslor som det här väckte. När han kom så slängde jag mig runt halsen på honom och bara grät. Jag hade smärtor som vid mens, benen bar mig knappt och jag var helt tom i huvudet. Jag kände mig utsatt och hjälplös på ett sätt som jag definitivt inte är van att känna mig. Normalt så klarar jag det mesta själv, nu fick jag inte lyfta tungt, resa bort någonstans eller träna ifall det mot all förmodan skulle orsaka en inre blödning.

Jag hade enorm tur i oturen. Läkaren sa till mig att jag slapp operation. Istället skulle jag få en liten dos med cellgifter som skulle hjälpa kroppen att få ut alla graviditetsrester. Jag fick min spruta och åkte hem. Sedan läste jag på Internet att det var helt nytt att behandla utomkvedshavandeskap med enbart cellgifter, tidigare hade man alltid opererat. En operation kan leda till ärrbildning i äggledarna, vilket ökar risken för ytterligare utomkvedshavandeskap, eller så blir äggledaren så skadad att man måste ta bort den. Jag var tacksam att jag slapp operation, ingrepp innebär ju alltid risker och dessutom skulle tiden för återhämtning bli längre. Min läkare (en grymt bra manlig läkare vid kvinnokliniken) sa att jag var tvungen att vänta med att försöka bli gravid i tre månader, för ett eventuellt foster skulle kunna bli påverkad av cellgifterna. Det kändes jobbigt att vänta så länge, jag ville försöka igen och glömma allt som hade hänt. Men nu i efterhand var det nog bra att få lite tid för att smälta det hela. Nu var vi tvungna att vara försiktiga så att jag inte skulle bli gravid - konstig känsla när man under så lång tid har gjort allt för att bli det! Jag fick ta regelbundna blodprov för att kolla så att graviditetshormonerna sjönk som de skulle, det gick ganska fort men jag började se ut som en knarkare mot slutet på grund av alla nålstick i armvecket.

En erfarenhet rikare, på gott och på ont.